Jan 182011
 

Fredagen den 18 juni genomförde jag min andra Vätternrunda. Det blev en fantastisk upplevelse där allt gick över förväntan bra. Jag cyklade som en kugge i ett svensk-norskt lag på sex stycken, där de flesta av oss klarade vårt uppsatta sub 10-mål med god marginal.

Vi var sex stycken som startade från Motala klockan 3:38. Jag själv, förra årets vapendragare Ola och fyra av hans norska läkarkollegor från Bergen. Gryningsvädret var klart, men en aningen kylslaget i korta byxor innan vi kom i gång. Vi hade hamnat i en startgrupp där farten blev ganska hög med en gång. Precis som förra året blev emellertid de första milen ryckiga och nerviga, med väldigt ojämna dragnigar och plötsliga luckbildningar som behövde täppas till. Inte helt förvånande kom också den första vurpan redan efter två mil, när en rödklädd cyklist föll precis framför några av oss. Som tur var klarade vi oss helskinnade förbi den första tankeställaren.

Redan i höjd med Hästholmen, efter knappa fyra mil,  bestämde vi oss för att släppa klungan vi hamnat i och börja köra i vårt eget tempo. Det visade sig gå över förväntan bra. Trots att vi sex aldrig hade cyklat ihop förut så fick vi snabbt igång ett jämnt och bra tempo, som snart lockat till sig en rejäl svans av åkare. Eftersom vi inte tränat några avancerade kedjor ihop så satsade vi på färre dragbyten och längre förningar. Det visade sig funka utmärkt. I underbart solsken och med lätt kantvind (4-5 m/s) ångade vi på ned mot vårt första planerade stopp i Huskvarna. Medelhastigheten för de första elva milen blev strax över 33 km/t, vilket köpt oss ungefär en kvarts marginal i vårt sub 10-schema.

Trots tidsvinsten så bestämde vi oss för att inte tänja på de femtom minuter som vi avsatt för att ösa i oss köttbullar, potatismos, underbar saltgurka och kaffe i depån. Trängseln var inte särkilt svår och allt gick planenligt. Toalettbehoven hade vi bestämt oss för att inte göra i depå utan längs med vägen. Vi höll tiden och var snabbt tillbaka i sadeln igen för att ta oss an sjöns bortre långsida. På väg ut ur Jönköping passerade vi en rad med flaggor som visade att vi nu hade femton mil av härlig medvind att se fram emot. Och här började rundans bästa del.

Efter bara några kilometer hade vi fått igång vårt fina jämna tempo igen. Benen kändes starka och vårt tiotimmarsmål var i allra högsta grad levande. Vår strategi hade redan från början varit att dela upp rundan i tre delar och bocka av delmålen utan en tanke på det som skulle komma sedan. Nästa bock i protokollet var alltså att nå Karlsborg (knappa 21 mil), utan att tappa de femton minuter vi låg före schemat. Det skulle snart visa sig vara en högst rimlig målsättning. Under de tio milen upp mot K gick allt som tåget. Vi höll ett högt och jämt tempo med anpassning till topografin. På platten höll vi oss mellan 33-38 km/t. I de lätta motluten sjönk farten något och i de rejälare backarna tog vi det medvetet lugnt och kontrollerat utan att stressa. Det farttappet tog vi snabbt igen i utförsåkningarna, där vi ofta låg i mellan 50 och 60 km/t (min toppnotering blev 63 km/t). Vi var nog flera stycken i vårt sexmannalag som kände oss nästan odödliga under de här tio milen, när vi tillsammans med några andra tappra drog ett koppel på femtio, sextio cyklister.

I skuggan av den gamla befästningsvallen i Karslborg gjorde vi vårt andra planerade stopp. Knappa tio minuter för att fylla flaskorna och vräka i oss solbullar, blåbärssoppa och mer ljuvlig saltgurka. Här fick jag också anledning att pröva mina egenhändigt tillagade ”mirakelkorvar”, som jag burit med mig i ramväskan ända hit. Efter 21 mil och ganska många segsöta powerbars smakade det underbart med kryddiga lammfärsbullar, fyllda med saltgurka och ris. En extra kraftinjektion fick vi också av att facit för den andra delsträckan visade att vi fortsatt att öka på vårt försprång mot sub 10-målet. Med nio mil kvar hade vi bättrat på vår medelhastighet till nästan 33,5 km/h och låg nu ungefär 20 minuter före schemat.

Men som den klassiska regeln säger: Det är först efter Karlsborg som den verkliga Vätternrundan börjar. Som en påminnelse på det valde en av norrmännen i vårt team att fortsätta själv i ett något långsammare tempo. Vi var nu alltså fem cyklister som rullade iväg för att ta oss an den sista delsträckan, fortfarande i sällskap av en mycket åkstark kille som följt oss i princip hela vägen från Jönköping.

De kommande fem milen gick fortsatt bra, om en kanske lite trögare för mig. Medvinden hade börjat kantra något, men vi lyckades ändå hålla samma höga, jämna fart upp till vändpunkten vid Hammarsundet. Och precis som förra året kom där den första svackan för mig. I motvinden, på väg upp för den sega backen mot bron över sundet tog krämen i benen fullständigt slut – från en minut till en annan. Jag slet som ett djur för att hänga med den stora klunga av cyklister som bildats i vinden på bron. Klarade mig över krönet och började i panik att gräva i tröjfickan efter en räddande energigel. Bara för att inse att jag några mil tidigare gett bort den till en lagkamrat i samma nöd som jag nu befann mig i. Det vara bara att släppa och se tre av mina lagkamrater segla iväg mot horisonten.

Här började den sista fasen för mig: Plötsligt, efter tjugosex och en halv mil, var jag ensam. Alla mina lagkamrater var borta – framför eller bakom mig. Det var bara att bita ihop och försöka göra det bästa möjliga av de sista få milen in mot Motala. Jag visste att det gick att komma igen, men att det krävdes att jag fick i mig någon form av energi. Det kanske kan låta som en enkel lösning. Alla som cyklat långt vet emellertid att det kan vara en sann utmaning att äta när pulsen skenar och varje tugga blir en utebliven möjlighet att förse lungorna med syre. Inte blev det lättare när jag insåg att det enda jag hade kvar i fickorna var en svettmosig och svårtuggad snickers. Smaken av sött fick det nästan att vända sig i magen på mig, men jag svalde duktigt och trampade på i ett lugnare tempo i några kilometer. I de sista landsvägsbackarna före Medevi grinade jag rätt illa och började så smått inse att den fina tidsmarginalen till tiotimmarsmålet var på väg att ätas upp i hög fart.

Sedan skedde undret. Långsamt började benen att komma igång igen. Det gick gradvis att öka farten och med dryga två mil kvar så orkade jag haka på en stor grupp med cyklister. Jag fick ordning på pulsen igen och kände plötsligt att krafterna var tillbaka.På de slingriga småvägarna efter Medevi blev det ganska läskig körning. Trångt, ryckigt och vingligt. Efter att ha fått se flera medcyklister tvingas ner i diket bestämde jag mig för att göra ett sista ryck.

Tillsamman med två andra killar lämnade jag den vobbliga jättegruppen bakom mig och körde för allt vad tygen höll. Jag vet ärligt talat inte var krafterna kom ifrån, men den sista en och en halv milen in mot Motala låg vi och pendlade mellan 38-45 km/t.  Jag låg över min mjölksyragräns hela tiden och var flera gånger på väg att flyga av rullen. En räddare i nöden blev synen av de två radiomasterna i Motala som plötsligt dök upp i horisonten. Den sista långa rakan in mot staden var en blandning av eufori och utmattning. Strax före mållinjen såg jag ryggen på en av mina norska lagkamrater, som kört i från mig efter Hammarsundet. Helt slut och överlyckliga rullade vi tillsammans i mål på sluttiden 9 timmar 27 minuter. Fantastiskt!

Ölen och pastasalladen som vi sedan fick nere vid kajkanten vid Motala ström smakade ljuvligt. Dinglande med benen i solskenet kunde vi summera våra 30 mil runt Vättern: Alla sex kom i mål. Fem av oss med god marginal under tio timmar. De snabbaste två på imponerande 9:19. Vi hade dessutom följt vårt schema till punkt och pricka: Vi hade hållit ett i princip helt jämnt tempo på all tre deletapperna. Trots trängsel hade vi även hållit vårt pauschema: Femton minuter i Huskvarna. Knappa tio i Karlsborg. Och sammanlagt tre korta kisspauser i vägkanten. Totalt 27 minuters paus. För mig exakt 9 timmars rulltid och drygt 33 km/t i rullsnitt.

Jag kan bara säga: Tusen tack för turen Ola, Kathrine, Svein Magne, Nils och Frode!

Förutom det superba laget så måste försättningarna ha varit i pricip optimala. Vacker väder från start till mål. Lätt motvind på ostsidan och underbar medskjuts på den västra. Den enda smolken i bägaren var alla de olyckor som vi blev vittne till längs vägarna. Några såg riktigt otrevliga ut, med ambulans och vakuummadrasser. Hoppas det gick bra för dem!