Jun 242010
 

Den 17 november 2011 sände Sveriges Radios vetenskapsredaktion mitt reportage ”Kan man lita på DNA-bevisen” .

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Så här såg programpresentationen ut:

”De senaste decennierna har DNA-analysen seglat upp som ett av rättsväsendets viktigaste och mest pålitliga verktyg för att lösa brott. Men kan man alltid lita på DNA-tekniken? Häromveckan avslöjades det att slarv vid ett släktskapstest utfört på rättsmedicinalverket, gjort att den avlidne regissören Ingmar Bergman felaktigt pekats ut som en bortbyting. En kontroll beställd av tidningen Ny Teknik visade att det DNA som jämförts med Bergmans saliv inte alls tillhört en biologisk släkting. I själva verket kom det från en av verkets labbtekniker som råkat spilla sitt eget DNA i provet som analyserades.

Hur stor är risken för att mänskligt slarv och rutinbrister gör att det produceras falska bevis? Om det kan hända på Rättsmedicinalverket, kan det då också hända på någon av de laboratorier som jobbar för polisen och våra domstolar?  Vad får det i så fall för konsekvenser för vår rättssäkerhet?”

LÄS MER:

Den 31 oktober skrev jag en debattartikel på Newsmill om att experter och förespråkare för DNA-tekniken måste våga prata offentligt, inte bara om dess fördelar utan även om dess brister. Till exempel gällande de rutiner som används för att analysera DNA-prover. Artikeln publicerades dagarna efter att tidningen Ny teknik visat att  Rättsmedicinalverket klantat till släktskapsprovet som visat att Ingmar Bergmans mamma inte var hans biologiska mor. DNA-profilen visade sig tillhöra en labbtekniker som “spillt” sitt DNA i provet.